En bild. Ett pussel.
Det är torsdagkväll. Jag har just kommit hem från jobbet. Jag står i köket och ser ut genom fönstret. Funderar. Mina tankar resulterar i följande poetiska verk:
En och en faller de på plats.
Pusselbitarna.
Initialt är konturerna diffusa.
Men för varje bit som finner sin plats,
Pusselbitarna.
Initialt är konturerna diffusa.
Men för varje bit som finner sin plats,
i pusslet,
blir bilden skarpare.
Det jag skönjer skrämmer mig.
Hur kunde det bli så här?
Det jag skönjer skrämmer mig.
Hur kunde det bli så här?
Bilden ovan har inget med dikten att göra. Motivet på bilden är skylten med rumsnumret till vårt hotellrum när vi var i Berlin förra helgen.