Det godas kamp mot det onda

Jag har just suttit och kollat på partiledardebatten på TV (Agenda, SVT 2). Jag känner mig lite matt. Tonläget i debatten var tidvis ganska högt men egentligen framkom inte så mycket nytt. De borgerliga partiledarna och den socialdemokratiske partiledaren Stefan Löfvén skyllde allt elände på varandra och sverigedemokraten Jimmie Åkesson skyllde allt elände på invandrarna. 

 

För övrigt minns jag inte så mycket av vad som sas under de två timmar debatten pågick. Ordflödet var ju så att säga ganska omfattande. Däremot minns jag att Stefan Löfvén och moderaternas partiledare Fredrik Reinfeldt hade samma färg på sina slipsar. Lila.

 

Man kan undra vilken nytta en sådan här debatt egentligen har. Är den på något vis informativ för de väljare som är osäkra på hur de ska rösta i valet nästa år? Nej knappast. Den här typen av debatter är bara underhållning för de redan övertygade. Vinnare i debatten är inte den som företräder bäst politik utan den som är bäst debattör. De väljare som inte har politik som sitt särintresse (men som är flest till antalet och som är viktigaste att nå med ett politiskt budskap) sitter knappast bänkade två timmar och tittar på politiker som kastar inövade floskler på varandra.

 

För mig handlar politik om ideologi. Det godas kamp mot det onda. Good guys mot bad guys. Därför har det hittills varit lätt för mig att rösta på socialdemokraterna när det varit val. Tyvärr tyckte jag inte Stefan Löfvén riktigt lyckades föra fram budskapet ikväll att det faktiskt är han som leder good guypartiet i samlingen. Kanske borde han ta lite hjälp av vänsterns partiledare Jonas Sjöstedt. Han åtminstone låter som han är snäll.