Hånflinet bekräftar bara skulden
Jag läser i media om Arbetsförmedlingens generaldirektör som fått sparken från sitt uppdrag. Misslyckade arbetslöshetsprojekt, missnöje bland personalen och skyhöga tjänstemobilräkningar tros vara några av skälen till att hon lyfts bort från sin direktörspost (de egentliga skälen är än så länge hemliga eftersom regeringen inte vill berätta varför man sparkat generaldirektören).
Angeles Bermudez-Svankvist förefaller vara en ful fisk i maktens vattendrag.
I media ser jag bilder på Bermudez-Svankvist som tagits i samband med att hon fick beskedet att hon tvingats bort från sin direktörspost. På bilderna ler hon ett självsäkert leende; som om hon försöker säga: "Jag har inte gjort något fel. Jag tänker inte erkänna någonting. Jag är oantastlig".
Angeles Bermudez-Svankvist är inte den första makthavaren som reagerar med ett självsäkert leende när de ertappats med händerna i syltburken. Jag minns när jag för en massa år sedan såg TV-bilder från rättegången mot Arne Treholt, den norske politikern som sedermera dömdes för landsförräderi och spioneri.
När han gjorde entré i rättegångssalen log han stort, ungefär som en politiker på valturné, när han tog i hand och hälsade på sina bekanta. Detta trots att han stod anklagad för ett av de allvarligaste brott man kan begå mot sitt land. I stället framstod han bara som en looser som desperat försöker se ut som en vinnare.
Om jag skulle bli anklagad för ett allvarligt brott, och i synnerhet om jag var oskyldig, skulle jag definitivt inte reagera med ett hånflin. Istället skulle jag nog bli väldigt kränkt över denna anklagelse, och sedan väldigt fokuserad så att jag med all kraft kunde bevisa min oskuld. I själva verket skulle jag nog inte kunna tänka mig så många situationer som vore mer allvarliga.
Det självsäkra flinet är nog egentligen den främsta bekräftelsen på skuld.
Läs även andra bloggares åsikter om Angeles Bermudez-Svankvist, politik, arbetsförmedlingen, makt, demokrati