Ingen risk att jag knarkar ihjäl mig
Lunchrast på jobbet. I lunchrummet (som på vårt jobb är riktigt stort) tränar en sångkör bestående av en grupp medarbetare på arbetsplatsen. De sjunger "Ain´t No Mountain High Enough" och det svänger rejält.
Själv står jag vid hyllan med mikrovågsugnar och väntar på att min matlåda med köttbullar och makaroner ska bli varm. Kollegan vid mikrovågsugnen intill säger: "Så vackert de sjunger. Tänk om man kunde sjunga så där bra."
"Ja, tänk om man var så där duktig att sjunga", säger jag och ler mot kollegan.
Fast tyst för mig själv tänker jag att jag nog egentligen är ganska glad över att jag inte kan sjunga. För om jag kunde sjunga kanske också risken varit stor att jag blivit berömd, och berömmelse i artistvälden slutar ju ofta med att man knarkar ihjäl sig. Och hur kul att det?
Se bara hur det gick för Whitney Houston, Jimi Hendrix eller Janis Joplin. De blev alla berömda tack vare den musikaliska gåvan, men den blev också deras död. I alla fall indirekt.
Däremot tycker jag det är trevligt att lyssna på andra som sjunger, exempelvis friskvårdskören på jobbet. Levande musikunderhållning under lunchen är aldrig fel.
Apropå musik: Vad händer om man parar ett datortangentbord med en synth? Tja, vad det kallas för vet jag inte men resultatet kan beskådas på bilden ovan. Leksakssynthen hittade jag i källaren och tangentbordet skriver jag på just nu.
Läs även andra bloggares åsikter om körsång, musik, friskvård, knark, droger, narkotika, Whitney Houston, tangentbord