Tvinga mig inte till ett svartvitt 1950-tal
För 30 år sedan blev jag pappa. Det var en stor händelse, både för mig och barnets mor (min dåvarande sambo), och det självklara var att vi båda skulle vara delaktiga i den lille sonens omvårdnad. Något annat var egentligen otänkbart. Om någon på den tiden, i den allmänna debatten, skulle ha påstått att pappor inte var kapabla att ta hand om sina barn så hade denne troligen blivit idiotförklarad. Med all rätt.
Under årtionden har många i Sverige (både kvinnor och män) kämpat för att papporna ska bli mer delaktiga i föräldraskapet. Den kampen har också gett resultat. För dagens pappor är det betydligt mer självklart att ta hand om sina barn jämfört med männen på 1950-talet.
En självklar och helt riktig utveckling, tycker jag.
Men under de senaste åren håller något på att hända. Nu verkar gamla förlegade könsroller vara på väg att bli moderna igen.
Under senaste valrörelsen ville Kristdemokraterna förändra föräldraförsäkring så att föräldrarna själva får ”bestämma” hur man vill fördela dagarna. Men i praktiken tror jag inte det skulle innebära någon valfrihet. I stället skulle nog de allra flesta föräldradagar tas ut av mammorna – av kostnadsskäl (eftersom män oftast har högre lön) - samt av gamla förlegade traditioner.
Härom sistens gick professor Annica Dahlström vid Sahlgrenska akademien ut och påstod att pappor är direkt olämpliga att ta hand om sina barn under de första åren. "Män förstår inte hur sköra barn är. De rycker axlarna ur led", påstod professor Dahlström. Provocerande och kränkande, säger jag.
I söndags hängde Sundsvalls Tidnings ledarskribent Magnus Erixon på Annica Dahlströms struntprat och hävdade att män är sämre på att ta hand om barn jämfört med kvinnor. "...kvinnliga hjärnor är mer omhändertagande, och mannens hjärna är mer aggressiv och tävlingsinriktad. För den som har någon livserfarenhet låter det inte särskilt konstigt", säger Erixon i sin ledarspalt.
DET påståendet håller jag definitivt inte med om. Med den livserfarenhet jag skaffat mig, i synnerhet från arbetslivet, har jag erfarit många aggressiva och tävlingsinriktade kvinnor och därtill många omhändertagande män. Det känns lite som Erixon söker legitimitet för att slippa ifrån sitt eget föräldraskap (om han nu har barn, det vet jag inte).
Vad kommer då härnäst? Dyker det upp fler bakåtsträvande högerdebattörer som påstår att vi män inte kan tvätta våra kläder själva eller att vi inte ska få laga mat. Kanske vi är farliga när vi städar hemma?
Nej, tvinga mig inte att bli svartvit och förflyttad till ett förljuget 1950-tal - som i den fantastiska filmen Welcome to Pleasantville från 1999. Det är en film jag starkt rekommenderar, den är både underhållande och tänkvärd. Se en trailer ovan.