När döden blir digital

Det är torsdag, två dagar innan alla helgons dag. Jag är på kyrkogården för att tända ett ljus på mina föräldrars grav och med mig har jag min 85-åriga faster. Medan vi sakta promenerar över kyrkogården läser hon namnen på gravstenarna högt för sig själv och konstaterar att hon känner de flesta. Eller rättare sagt, kände. Att de hamnat här tyder ju på att de inte längre finns i livet.

"Bland mina vänner är det snart bara jag kvar i livet", säger hon med vemod i rösten. 

Min faster och jag talar med varandra om livet och om döden. Det ligger liksom nära till hands när man promenerar på en kyrkogård med gravstenar så långt ögat når. Faster har en ganska avspänd syn på döden och hon verkar inte bekymra sig nämnvärt över att hon rent statistiskt befinner sig på ålderns höst. Kanske beror det på att hon är väldigt pigg för sin ålder och dessutom ser till att ge sitt liv stimulans.

Själv tänker jag på alla fysiska gravplatser vi ser runt omkring oss. Jag undrar för mig själv om det egentligen inte är lite omodernt att vi fortfarande tar hand om våra döda genom att gräva ner dem i marken. Konstigt att ingen hittat en digital lösning på det där. Det mesta av det övriga i livet sker ju numera via nätet. Varför då inte även döden?

Men det kanske kommer det också. I framtiden kanske vi, efter den slutgiltiga utloggningen, packas ner i en zip-fil för att därefter slutförvaras i ett datamoln. Sedan kan de anhöriga tända ett virtuellt ljus via Internet när de vill minnas sina döda.

Fast vid närmare eftertanke är det inget jag önskar. Förhoppningsvis kommer döden även fortsättningsvis vara IRL, eller kanske IRD. Det känns nog bäst så.