Idrotten ädla känslor föder



"Vancouver i brand".

Rubriken läser jag i Aftonbladet och intill den ser jag en bild på ungdomar som tänt eld på en polisbil. Spontant tänker jag på förortskravallerna i Paris och undrar om samma sak nu även inträffat i Vancouver. Brottas även västra Kanada med utanförskap, kriminalitet och droger som gjort att krutdurken exploderat?

Men så läser jag vidare i texten och inser att det hela handlar om ishockey. Hemmalaget Vancouver Canucks hade förlorat en ishockeymatch mot Boston vilket gjorde supportrarna galna. Av inget annat skäl än att favoritlaget förlorat en ishockeymatch begav sig 100 000 människor ut på stan för att slåss, anlägga bränder, välta bilar och krossa fönster. 

Jag tar mig för pannan och häpnar.

Osökt tänker jag på det gamla uttrycket "Idrotten ädla känslor föder". Uppenbarligen hade inte Vancouverfansen hör det talesättet.

Själv har jag aldrig varit mycket för att idrotta. När jag var liten blev jag alltid sist vald i gympalektionernas lagindelningar och skolmästerskapen i längskidåkning tyckte jag var stentråkigt. Jag har aldrig haft någon tävlingsinstikt vilket var det troliga skälet till min obefintliga idrottsentusiasm.

Men hör och häpna, under årens lopp har jag faktiskt ägnat mig åt två idrotter: bordtennis och bowling. Bordtennis ägnade jag mig åt under några år i högstadiet, och för cirka 15 år sedan spelade jag bowling i ett av företagets korplag. Men eftersom vinnarinstintinkten var lika med noll, och tävlingsnerverna var på gränsen till sammanbrott, blev de båda idrottkarriärerna kortvariga.

Härom dagen hälsade vi emellertid på några vänner som skaffat sig ett pingisbord (som de monterat upp i sitt garage) och även jag spelade en match. Naturligtvis förlorade jag men det gjorde inte så mycket. Eftersom de ädla känslorna flödade där i garaget ber jag ödmjukt att få gratulera motståndaren till segern.


Läs även andra bloggares åsikter om Vancouver, ishockey, idtorr, sport, kravaller