Varför fick jag egentligen mitt namn?
För typ 53 år sedan döptes jag till Per-Anders. Frågan är varför.
Det namn man fått speglar ofta föräldrarnas ideologiska och sociala status. Med barnets namn vill föräldrarna visa vilka de är, men också vilken framtid de har tänkt att barnet ska få (vilket vi idag kan läsa om på Aftonbladet.se).
Själv undrar jag varför mina föräldrar gav mig namnet Per-Anders. Anledningen var nog inte mer dramatisk än att jag fick det i arv eftersom min pappa hette Per och min morfar hette Anders. Båda namnen var dessutom populära då jag föddes (1958).
Men fanns det ytterligare någon anledning till deras namnval? Försökte mina föräldrar säga något genom att ge mig det namn jag fick?
Enligt Aftonbladets artikel (som grundar sig på en studie gjord av en doktorand vid Uppsala universitet) funderar många föräldrar på hur deras barns namn ska uppfattas i framtiden. Ska det bli ett "artistnamn" som passar för en internationell karriär eller blir det bara ett namn i mängden.
Enligt Wikipedia är både Per och Anders gamla nordiska namn som betyder hövding och klippa, respektive man och människa. Är det där vi hittar svaret? Hade min mamma och pappa visionen att jag en dag skulle bli en manlig ledare som likt en klippa stod stadig bland människorna?
Frågor, frågor. Alla dessa frågor. Jag tror jag lutar mig tillbaka en stund för att sjunka in lite djupare i mina existentiella funderingar.
Bilden ovan: En sjuårig Per-Anders går i första klass i Kyrkskolan, strax utanför Matfors. En framtida ledare eller bara en enkel bloggare?
Aftonbladet
Du är vad du heter
Läs även andra bloggares åsikter om namnval, existentiell