Måndagar är viktiga dagar. Särskilt måndagsmornarna. På något vis är det måndagsmornarna som visar vägen hur resten av veckan kommer att bli. Om måndagsmorgonen känns ångestfylld och tröttsam, då vet jag att jag har en seg och jobbig vecka framför mig. Men om jag känner mig engagerad och energifylld när måndagsmorgonen gryr, då förstår jag att veckan kommer att bli bra.
I morse var det en sådan måndag morgon då jag kände mig hyfsat energifylld. Redan i duschen kände jag hur arbetslusten grep tag i mig, och vid frukostbordet visste jag att dagens arbetsuppgifter skulle bli en lätt match.
Helst skulle jag ju vilja att alla måndagar kändes energifyllda, men frågan är hur jag själv kan påverka så att det blir så. Eller finns det ett värde i att livet tar sig framåt som en sinuskurva, dvs ibland är det uppåt och ibland går det nedåt? Är nedåtkurvorna viktiga för att man ska kunna uppskatta uppåtkurvorna bättre?
Morgonfikat på vårt jobb följer definitivt en sinuskurvas utveckling. Varje veckodag har sin speciella brödsort där kulmen nås på onsdagar. Då får vi två sorters tekakor och jag brukar alltid välja den jättegoda fullkornsvarianten. På torsdagar får vi sedan (jättegoda) saftiga limpmackor och veckan avslutas med de något tristare fredagsfrallorna.
Bilden ovan visar fikarummets brödkorg där måndagsinnehållet utgör en halvtrist start på veckan.
Läs även andra bloggares åsikter om måndag, ångest, energi, bröd, sinuskurva, frukost, brödkorg