Mitt i middagsmaten ringer telefonen. Jag svarar, och i luren hör jag en klämkäck röst som säger:
"Hej, jag heter Linda och ringer från företaget Drömresan. Du kanske känner till oss?"
"Nej", svarar jag. "Jag har aldrig hört talas om det företaget."
"Okej", säger Linda och pladdrar hurtfriskt vidare: "Hos Drömresan har du chansen att vinna just din drömresa, och i stället för ett fåtal höga vinster så delar vi ut många lägre vinster så fler får chansen att vinna."
"Det är alltså ett lotteri..?"
"Ja, precis. Du kanske brukar lyssna på Mix Megapol?"
"Nej, aldrig."
"Nähä. Men du brukar kanske köpa en Trisslott ibland, eller spela på något annat sätt?"
"Nä..."
"Inte? Får jag fråga varför du inte brukar köpa lotter, då?"
"Därför att jag föredrar säkrare investeringar än att köpa lotter. Helst vill jag nog försöka att arbeta ihop mina pengar."
"Okej. Nu är det så att vi just nu har en reklamkampanj på Mix Megapol, och du är en av några få som vi vill ge ett erbjudande om att..."
"Nja, jag vill nog be om att få tacka nej", säger jag och avslutar samtalet.
Jag håller på att bli riktigt trött på telefonsäljare. Klämkäcka ungdomar som försöker pracka på mig allt från kalsonger och mobiler till elabonnemang och böcker. När det ringer törs man nästan inte svara, om man inte först har kollat på telefondisplayen. Om det är ett långt och konstigt 031-nummer eller ett 08-nummer som visas, då svarar jag inte. Eller så ropar jag till sambon: "det är till dig". Det kan ju faktiskt vara någon vi känner som ringer.
I min förra bostad hade jag anslutit mitt dåvarande telefonnummer till
NIX, och nu är det nog dags igen.
PS Linda är ett namn jag hittat på. Säljaren från Drömresan hette egentligen något annat.
Läs även andra bloggares åsikter om telefonförsäljare