Idag åt jag lunch på en vietnamesisk restaurang i Sundsvall tillsammans med min son. Att ibland bjuda sin numera vuxne och utflugne son på lunch är ett bra sätt att få en stund på tu man hand med honom, och höra hur han har det.
På väg in i restaurangen berättade jag för honom att just här fanns Sundsvalls första pizzeria för så där 35 år sedan.
"Mm..", sa sonen.
"Hörru! När jag gick i gymnasiet, då var jag här och åt pizza. Känner du inte historiens vingslag när jag berättar det?", sa jag.
"Visst, jag vet att du är gammal", sa sonen. "Jag är hungrig."
Kanske trodde jag att sonen skulle bli lite imponerad av att ha en far som var med när pizzakulturen inleddes i stan, men inte då. Jag känner mig faktiskt lite som en pionjär i det fallet.
Inne i restaurangen plockar vi för oss av rätterna i buffén. Wokat och friterat, i olika varianter. Jag kommer att tänka på när sonen och jag en gång var i London och besökte en asiatiskt restaurang modell större.
Den gången gick jag också och plockade bland alla friterade bollar i buffén, friterade bollar med räkor, bollar med fläskfilé och diverse andra bollar som såg goda ut. Plötsligt kommer en man ur personalen fram till mig och pekar på en av de friterade bollarna jag lagt på tallriken. Han säger försynt: "Excuse me, that is the dessert".
Ja, det är inte lätt alla gånger med främmande matkulturer.
Men sonen och jag blev mätta idag också, väldigt mätta. Jag gillar rätterna i de asiatiska bufféerna.
Läs även andra bloggares åsikter om Sundsvall, wok, asiatisk mat, pizza