Hjärnans egen road-movie
Ibland känns det som om min hjärna lever ett eget liv.
Det är påskaftonens morgon och jag har sovit som en stock hela natten. Jag ligger i sängen och njuter av att slippa kliva upp, då plötsligt min hjärna vaknar till liv. Som om jag hade en egen Youtube i huvudet, sätter hjärnan igång att spela upp en massa repriser av olika situationer jag varit med om under de senaste veckorna.
För mitt inre ser jag platser jag varit på, människor jag pratat med och ännu fler människor jag mött.
Jag känner hur alla övriga delar av kroppen tar majoritetsbeslutet att fortsätta sova, men hjärnan fortsätter glatt att ösa ur sitt eget Youtubearkiv. Och nu låter den mig minnas reportageresan jag och min kollega gjorde i mitten av mars.
Under två dygn körde vi 100 långa mil på ödsliga och ändlösa vägar i Norrlands inland. En av platserna vi besökte var Vilhelmina.
När man startar i Sundsvall känns Vilhelmina väldigt långt bort, men väl framme påminns man om hur stort Norrland egentligen är. Utanför hotellet i Vilhelmina såg vi nämligen en skylt (se bilden ovan) som visade lite av de norrländska perspektiven.
Enligt skylten är Sundsvall endast halvvägs från Vilhelmina när man åker till Stockholm. Och om man åker norrut är sträckan till Kiruna nästan lika lång som till Stockholm. Jag som trodde att Kiruna inte låg speciellt långt från Vilhelmina.
Att Norrland är stort, och utgör 59 procent av Sveriges yta, det var alltså en av de saker min hjärna ville att jag skulle ligga och tänka på under påskaftonens förmiddag. Så småningom vaknade också min mage och gjorde mig uppmärksam på att det var frukostdax, och då hade jag inget annat val än att kliva upp.
PS. Om man tittar noga på bilden ser man att en av de små skyltarna är bortbruten. Undrar vilket ortsnamn som stod på den.
Läs även andra bloggares åsikter om Norrland, hjärnan, påsk, påskafton, Youtube, repriser, roadmovie, Vilhelmina, Sundsvall, Timrå, Kiruna, Stockholm