Rita en teckning om livet
Precis som så många andra barn ritade jag ofta teckningar när jag var liten. Många gånger var mina alster beskrivningar av mina tankar och av händelser jag varit med om. Jag minns särskilt en gång när jag lekte i ett skogsparti, jag tror jag var i sjuårsåldern, där jag plötsligt upptäckte något konstigt. När jag hoppade på ett speciellt ställe i skogspartiet lät det precis som om marken var ihålig. Jag tyckte fenomenet var spännande och fantiserade om vad som kunde vara där under marken.
Jag minns att när jag kom hem igen så satte jag mig omedelbart ner och ritade en teckning. När teckningen var färdig så visade den underjordiska gångar och mystiska personer och... ja, jag kommer inte i håg allt jag hittade på. Fast egentligen fanns det nog ingenting speciellt där under marken, mer än jord och rötter från träden.
Men grejen var att jag ritade en teckning för att kanalisera mina tankar och funderingar. På barns vis var ritandet det naturliga sättet att kommunicera. Och när teckningen var färdig visade jag den för min mamma, som tyckte den var fin.
Däremot som vuxen ritar jag aldrig teckningar. Tror inte heller att så många andra vuxna gör det (bortsett från dem som bestämt sig för att bli konstnärer). Men egentligen är det kanske något som skulle kunna berika kommunikationen i vuxenlivet.
Jag ser framför mig följande scenario:
Maken kommer hem från jobbet och sätter sig omedelbart vid köksbordet med ett gäng överstrykningspennor och ett anteckningsblock. En stund senare rusar han in till hustrun i vardagsrummet och ropar: "Titta vilken fin teckning! Den är till dig."
Hustrun tittar storögt på teckningen som visar ett eldsprutande monster som jagar små figurer över ett stup. Maken förklarar: "Idag berättade företagsledningen om de kommande omorganiseringarna. En tredjedel av personalen måste sluta."
Följande lördag har maken och hustrun haft gäster, och efter en trevlig kväll har gästerna tackat för sig och åkt hem. Maken är trött och går omedelbart och lägger sig. Men hustrun dröjer. Först efter en halvtimme kryper hon ner hos maken och håller upp en teckning framför honom. Teckningen visar glada figurer samlade runt en gyllene fyrkant. Inne i fyrkanten finns röda hjärtan och ett ishockeymål. "Du, jag vill att vi köper den där platt-TVn nu", säger hon. "Inte bara Bonde söker fru blir trevligare att se på. Tänk vad spännande dina hockeymatcher blir i 42 tum".
Fast vid närmare eftertanke... Kanske det är just bloggandet som är det vuxna sättet att visualisera sina tankar på, om man nu kan kalla en massa text för någonting visuellt. Vi exponerar våra funderingar genom att rita med bokstäver, typ.
Nåväl, det här verkar bli ett ovanligt långt blogginlägg (är uppe i drygt 2500 tecken nu) och om du orkat läsa ända hit så blir du belönad med möjligheten att svara på en liten fråga. Det är en enkel fråga, om du inte är idrottsman/kvinna och har bytt kön förståss. Ange då vilket kön du anser att för närvarande har.
Skämt åsido: jag är nämligen lite nyfiken på hur fördelningen är av män och kvinnor hos er som besöker min blogg. Ni verkar ju numera vara ett litet gäng som återkommer både regelbundet och oregelbundet. Kul tycker jag. Gör bara ett litet tryck på någon av alternativen nedan, så är det klart. Snälla!
Du som är tillfällig besökare är naturligtvis också välkommen att svara.
Bilden ovan är en teckningsliknande bild av bloggskribenten med sambo i en hiss på Tallinks färja på väg till Tallinn.
Läs även andra bloggares åsikter om blogg, teckningar, barn, fantasier, kommunicera, kommunikation, idrottsman, idrottskvinna