Från vildhingst till kastrerad hankatt



Det fanns en tid då jag ofta gick ut på dans. I stort sett varje helg åkte jag till något lämpligt dansställe för att ge mig ut i pardansens virvlar. På den tiden var jag singel och jag hade två syften med mina dansaftnar: Att ha kul och att försöka bli bekant med någon trevlig kvinna (egentligen hade jag endast ett syfte: att hitta en trevlig kvinna, men en förutsättning för att lyckas med det är ju att man har kul).

På varje dansgolv pågår ett socialt spel som man, om man så önskar, kan delta i. Det handlar om att bjuda upp så många damer som möjligt och på det viset signalera att man är aktiv på dansgolvet. Förhoppningsvis blir man sedan själv uppbjuden av någon dam, vilket i sin tur blir en signal om att man kanske är ett intressant objekt hos dansbesökarna av det motsatta könet. 

Som i alla andra spel så ökar vinstchansen med insatsen. Ju fler man bjuder upp, desto större är chansen att man själv blir uppbjuden. Och om man dansar både under damernas och herrarnas danser så blir man därmed en aktör att räkna med på dansmarknaden.

Det var väl egentligen inte så ofta jag hamnade bland de topprankade herrarna på dansgolvet, men till slut hittade jag i alla fall en trevlig dam som nu är min sambo. Och min övertygelse är att det blev i alla fall jag som fick den högsta vinsten.

Sedan vi blev ett par har danskvällarna blivit färre och numera är det väldigt sällan vi är ute och dansar. Men för ett tag sedan gick vi faktiskt ut på dans, så där bara för skojs skull.

För min egen del kändes det inte alls som förr. Jag hade inget driv att bjuda upp så många som möjligt utan kände mig mera som en kastrerad hankatt som mest fann nöje i att titta på de övriga dansgästerna. I den mån jag över huvud taget ville dansa, så ville jag bara dansa med min sambo.


Jag hade ingen som helst lust att delta i det sociala spelet på dansgolvet, i stället kände jag mig mera som en åskådare. Med nya ögon kunde jag nu iaktta alla överspända herrar (och damer med för den delen) som med varierande framgång gav sig ut på dansbanans sociala marknad.

- Vilka patetiska loosers, tänkte jag för mig själv, när jag med en rysning insåg jag att jag själv varit lika dan för tio år sedan.

Men, men. Who cares? Idag har jag mitt på det torra och är glad för det. Och vägen dit gick via många trevliga danskvällar som gav mig rikligt med motion på köpet.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
#1 - Lisbeth

Härligt inlägg P-A! Ja, jag minns oxå... i minnet är det skoj, men jag håller med - man har inte samma go längre. Parallellen med kastrerad hankatt kanske stämmer hahahaha

#2 - Anna

Hihi, typiskt dig PA! Jag klickade ivrigt på denna länk för att få mig något romantiskt till livs. Men inte var det mycket romantik. Jo en mening var faktiskt aningen romantisk:

"Och min övertygelse är att det blev i alla fall jag som fick den högsta vinsten."

Mer sånt! :)



#3 - Selma

Jag kan inte dansa. Eller jag kan dansa om mannen verkligen kan. Om han kan föra så tydligt och självklart att jag kan följa. Jag älskar att dansa. Jag älskar att dansa med män som kan men allra mest med maken. Gå på dans gör jag inte gärna. Röja järnet till Lillemans partyblandning det är annars dans för mig.

#4 - Ann Catrine

Härligt inlägg ;-)

Ler,och nickar igenkännande... jobbat i barer, så jag har iakttagit och sett en del...



Sv, Yes,en Audi 80